pumpkinGem

Rädslan. En förlamande känsla, som inte lämnar rum åt någonting annat. Man blir oförmögen att tänka, att röra sig.
För Hannes var rädslan inte någonting främmande. Det var något han upplevde alltför ofta. Varje dag, varje timme, varje minut var som ett förblindande helvete av skräck.
   Hannes var tretton år, kort för sin ålder med kort askblont hår. Hans ljusa, gråblå ögon visade aldrig något annat än fruktan. De enda gångerna då dessa ögon visade någon annan känsla var när han målade. Målandet gav honom den frihet som han berövats som litet barn. Så ofta han kunde rövade han åt sig papper från sin mammas arbetsrum. Kom hon på honom var han riktigt illa ute. Han fick aldrig göra något, och han blev alltid behandlad som en slav.
   Hans skräck var nämligen någon som borde älska honom, ta hand om honom. Hans mamma.
   Hannes pappa hade lämnat dem när hon hade varit gravid. Smärtan och ångesten hans mamma hade känt då var för mycket för henne, och hon lät all sin ilska gå ut över det lilla barnet. Hannes fick lära sig att stå ut med nästan daglig misshandel; ibland gick det gått så långt att han hade fått köras till sjukhuset med brutna ben, hjärnskakning eller sprucken mjälte.
   Hans mammas avsky mot honom strålade från hennes ögon varje gång hon såg på honom. Han kunde därför inte känna något annat än hat och skräck för henne.
   Nu var han på väg till affären för att köpa mat. Hans kind sved av örfilen han hade fått innan han gick ut. Resten av hans kropp var öm och värkte efter gårdagens omgång. Allt bara för att han kommit hem tio minuter för sent efter skolan.
   'Ska detta aldrig ta slut?' tänkte han för sig själv. Han suckade, och började gå över bilvägen.
   Han var så djupt försjunken i sina tankar att han aldrig hann se den marinblåa Saaben som kom körandes i ilfart mot honom. Föraren hann aldrig se den unga pojken innan det var för sent. Ljudet av tjutande bromsar och det hemska dunket av kropp mot metall ljöd i luften.
   Smärtan från krocken var outhärdlig, till och med för Hannes som blivit utsatt för smärta hela sitt liv.
   Hans omtöcknade hjärna orkade knappt tänka, och det tog honom en stund att komma underfund med vad som hade hänt.
   "Kom igen grabben, håll ut nu!" ropade någon bredvid honom, och han hörde andra människor närma sig. Det lät som om det kom från fjärran, som om det hände långt ifrån där han låg. Sakta blev rösterna lägre och till slut var det alldeles tyst.
   Hans blev nästan lycklig när han kände hur mörkret omslöt hans sinne, och ett blekt leende smög sig fram över hans blodiga läppar.
   'Jag antar att detta är svaret på min fråga', var hans sista tanke innan allt blev kolsvart. Mörkret var som ett svalkande paradis efter flera år i ett bländande helvete.

---

Det här skrev jag i åttan, tror jag, på Elevens val. Vi skulle ha med "ung pojke" och "affär" i novellen, och vi fick ungefär en halvtimma på oss att skriva. Jag tror jag var en av de få som verkligen tog uppgiften på allvar XD