Val i livet
Jag och Ana diskuterade cancer lite smått imorse, eftersom hon hade tagit sista vaccinet mot livmoderhalscancer och hon undrade om jag också skulle göra det. Och senare idag så pratade vi om cancer på biologin också. Och jag har insett en sak om mig själv; om jag någonsin skulle drabbas utav cancer så vill jag inte ha medicinsk hjälp för att förhindra den, såvida det inte är något jätteviktigt jag måste göra. Får jag cancer så ska dö utav det, har jag bestämt. Och chansen att jag får cancer är inte så jätteliten heller, eftersom vi har det i familjen. Både farmor och min ena farbror fick det och båda är döda. Men jag tänker inte vara av ekonomisk belastning för min familj och jag vill inte heller förhindra något som min kropp har bestämt sig för. Det känns inte naturligt. Okay om jag hade råkat ut för en bilolycka eller liknande, då vill jag få livsuppehållande medel, men inte för något som är naturligt. Så får jag cancer så är det kört för mig, helt enkelt.
En annan sak också; tycker ni att det är okay att utföra medicinska experiment på djur bara för att kunna hitta ett botemedel mot sjukdomar som drabbar oss?
Själv tycker jag att det är helt stört att vi gör det. Visst, det vore hur najs som helst om vi hade botemedel till dödliga sjukdomar, men ska man verkligen utsätta djur för dessa sjukdomar? Är det rätt att spruta in cancerceller i råttar och liknande, och sen bara testa botemedel mot vissa utav dem medan de andra får stå ut med att ha sjukdomen? Vi vill inte ha dem, så varför ska andra djur behöva? Äckligt är det. Det spelar ingen roll att det kan rädda tusentals personer, jag tycker fortfarande att det är fel.
Dagens person(er): Ana
Dagens låt(ar): Super Junior - WHAT IF, Super Junior - Why I like you
Dagens lektion: Matte
Dagens motto: "If homosexuality was a disease then we could all just call in queer. 'I'm sorry, can't work today. I still have the queer'"
Bländande helvete
Rädslan. En förlamande känsla, som inte lämnar rum åt någonting annat. Man blir oförmögen att tänka, att röra sig.
För Hannes var rädslan inte någonting främmande. Det var något han upplevde alltför ofta. Varje dag, varje timme, varje minut var som ett förblindande helvete av skräck.
Hannes var tretton år, kort för sin ålder med kort askblont hår. Hans ljusa, gråblå ögon visade aldrig något annat än fruktan. De enda gångerna då dessa ögon visade någon annan känsla var när han målade. Målandet gav honom den frihet som han berövats som litet barn. Så ofta han kunde rövade han åt sig papper från sin mammas arbetsrum. Kom hon på honom var han riktigt illa ute. Han fick aldrig göra något, och han blev alltid behandlad som en slav.
Hans skräck var nämligen någon som borde älska honom, ta hand om honom. Hans mamma.
Hannes pappa hade lämnat dem när hon hade varit gravid. Smärtan och ångesten hans mamma hade känt då var för mycket för henne, och hon lät all sin ilska gå ut över det lilla barnet. Hannes fick lära sig att stå ut med nästan daglig misshandel; ibland gick det gått så långt att han hade fått köras till sjukhuset med brutna ben, hjärnskakning eller sprucken mjälte.
Hans mammas avsky mot honom strålade från hennes ögon varje gång hon såg på honom. Han kunde därför inte känna något annat än hat och skräck för henne.
Nu var han på väg till affären för att köpa mat. Hans kind sved av örfilen han hade fått innan han gick ut. Resten av hans kropp var öm och värkte efter gårdagens omgång. Allt bara för att han kommit hem tio minuter för sent efter skolan.
'Ska detta aldrig ta slut?' tänkte han för sig själv. Han suckade, och började gå över bilvägen.
Han var så djupt försjunken i sina tankar att han aldrig hann se den marinblåa Saaben som kom körandes i ilfart mot honom. Föraren hann aldrig se den unga pojken innan det var för sent. Ljudet av tjutande bromsar och det hemska dunket av kropp mot metall ljöd i luften.
Smärtan från krocken var outhärdlig, till och med för Hannes som blivit utsatt för smärta hela sitt liv.
Hans omtöcknade hjärna orkade knappt tänka, och det tog honom en stund att komma underfund med vad som hade hänt.
"Kom igen grabben, håll ut nu!" ropade någon bredvid honom, och han hörde andra människor närma sig. Det lät som om det kom från fjärran, som om det hände långt ifrån där han låg. Sakta blev rösterna lägre och till slut var det alldeles tyst.
Hans blev nästan lycklig när han kände hur mörkret omslöt hans sinne, och ett blekt leende smög sig fram över hans blodiga läppar.
'Jag antar att detta är svaret på min fråga', var hans sista tanke innan allt blev kolsvart. Mörkret var som ett svalkande paradis efter flera år i ett bländande helvete.
Det här skrev jag i åttan, tror jag, på Elevens val. Vi skulle ha med "ung pojke" och "affär" i novellen, och vi fick ungefär en halvtimma på oss att skriva. Jag tror jag var en av de få som verkligen tog uppgiften på allvar XD
